En ny lek har börjat återkomma på gården. Flera barn från olika avdelningar samlas och börjar en jaga-lek. De som jagar är nästan uteslutande pojkar.
I pedagogernas ögon ser det inte ut som om någon vet vad ska göras eller hur leken ska gå till, förutom en känsla av sammanhållning i jagandet. De som blir jagade vill inte alltid vara jagade, eller kanske aldrig. Vad vet vi? De kanske fogar sig i leken. Eller finns ett samförstånd?
Vi står inför intressanta frågor då det här uppenbarligen handlar om spänning/makt och pojkar. Finns det en gräns och vart finns den då? Om vi förbjuder leken helt, tar vi då för givet att detta endast handlar maskulinitet och makt?
Om vi stoppar leken utan problematisera innehållet med barnen, kan möjligheten att utmana normer gå förlorat? Ofta fortsätter dessa sorts lekar, men kanske på en annan plats än förskolan.
Om vi låter leken fortgå, stärker vi en norm där maktlekar är accepterade? Dessutom, talar vi om för de som blir jagade att det här får de stå ut med?
Vad består leken egentligen av? Hur kan vi erbjuda spänning och lekar med kraft och rörelse? Utan att organisera sönder leken? Utan att syftet blir, att känna sig betydelsefull genom att skapa sig makt över andra?
Hur kan vi medvetandegöra det som händer för barnen?
Det är just när det händer som vi har möjlighet att synliggöra de normer som finns och bråka med dem tillsammans med oss själva och med barnen.
Det här ska bli spännande att följa.