På nyårsdagen i Varkala, Kerala, efter att ha landat där fem dagar tidigare, ägnar jag dagen med att yoga, sitta på mitt rum och skriva på något som kanske en dag blir en bok och att besöka en indisk festival. Jag är helt ovetandes om att under denna dag bildar över tusen kvinnor en 620 km lång mänsklig kedja under två timmar för att manifestera sin protest. Kedjan passerar någon mil från den plats där jag befinner mig.
Över 1000 kvinnorna protesterar emot att kvinnor nekats inträde till templet Sabirmala, trots att domstolen i oktober hävt förbudet. Enligt traditionen har kvinnor i menstruerande ålder dvs 10-50 år, inte fått besöka det templet tidigare. Vilken organisation för att genomföra en sån kraftfull demonstration. Speciellt med tanke på att detta är Kerala där stress, högeffektivitet och snabb organisation knappt existerar. Så imponerande.
Jag får reda på detta morgonen efter då jag läst BBC-nyheter. Jag frågar familjen som driver mitt homestay varför de inte berättat, men de verkade vilja skydda turister som är på semester från oroligheter. Andra indiska personer jag pratar med säger att det där ju var aktivister, inte vanliga kvinnor. Jag känner mig snuvad på att få vara med om en sån stor händelse men jag upplever också ett glapp, en kategorisering av de boende i Kerala och de som blir kallade aktivister.
Så slås jag av hur jag känner igen något från Sverige, en kultur så olik men ändå ett mönster. Aktivisterna och de "vanliga". Så är det ofta på förskolor. En eller ett par pedagoger brinner för normkritik. Är väl insatta i genusfrågor i samhället. Så finns de andra som kanske är positiva till jämställdhet men som lever på som vanligt och barnen som möts av samma värderingar som förr. I samhället upplever jag att de som engagerar sig ofta blir en normkritisk elit som diskuterar pronomen. Ett glapp skapas mellan dem och andra som inte tänker så mycket på jämställdhet. En elitistisk diskussion förs som upplevs främmande och överdriven av de likgiltiga. För de handlar diskussionen inte om de viktiga frågor av alla människors lika värde.
Ett vi och de andra. Enastående kraftinsatser av kvinnor för jämställdhet blev som vad jag förstod till politisk polarisering i Kerala. Jag hoppas så att det skapade spridning av kraft till många människor i Indien och världen. Inte bara splittring och partipolitisk pajkastning.
Jag jobbar för att hitta vägar att inkludera alla i jämställdhetsarbete på förskolan. Jämställdhet är inte bara till för de redan frälsta. Jämställdhet där vi kan vara olika utan ett vi och dem. Utan att behöva positionera sig eller bli kategoriserad till en speciell grupp.