Lucia, kultur och normkritik

Lucia

Nu är det Lucia, eller ljusfest som vi kallar det efter att ha grävt i historien. Vi har länge firat ljuset just denna dag och det sedan tiden med Asagudarna. Det sjungs Luciasånger och julsånger på avdelningarna. Diskussionerna går mellan de vuxna om vad som behöver förändras.Pepparkaksgubbar? Att sockerbagaren är en han eller är det bra? Pappa, mamma alla går i dansen? Nej det cementerar kärnfamiljen. 

Så finns det nya pedagoger som inte funderar. De tänker inte så. De gör som vanligt.

Det viktigaste är kanske inte vad vi väljer att sjunga i slutändan, utan att vi tänker. Hur vi gör och vad vi sjunger återspeglar att vi är tänkande människor som inte  nöjer oss med dammiga värderingar för att vi har vant oss vid dem.  

Vi gör mycket absurt, t ex att låta flickor vandra i led och föreställa den Lucia som blev stenad och tog emot en kniv i magen, så att blodet rann liksom det röda silkesbandet. Det gjorde Lucia hellre än att gifta sig mot sin vilja. Kanske en feministisk förebild men har inte mycket att göra med den skönhetsdrottning hon blev på 40-50-talet. När jag var liten röstades den sötaste flickan i klassen med långt hår fram. Jag hade fel färg på håret. Mitt hår var mörkt. Inte heller har det att göra med de änglasöta barn många föräldrar önskar se  idag.

Vi behöver ceremonier och traditioner som gör att vi skapar gemensamhet. I våra förskolor har vi istället tagit upp en annan tradition som har funnits i Sverige och i många andra länder. Långdansen. På ljusfesten ska vi, barn, pedagoger och föräldrar sjunga och dansa tillsammans. Det blir kul! Det blir ett ålders och könsneutralt firande. Kultur utan unket damm.