Tillbaka från Indien och lyssnar på P1. Aase Berg, författaren till romanen Haggan intervjuas.
Hon skriver om kvinnlig frihet och underordning i ett vanligt triangeldrama: Mannen, älskarinnan och frun. Älskarinnan som från början kräver att han ska skiljas men som stannar. Mannen som i sin norm tillåts ha sin mancave, ett eget heligt rum där han kan styra efter sina behov. Frun som vet med som också uthärdar för att behålla bilden av den lyckliga familjen.Viktigt i berättelsen, säger hon, är det faktum att detta kommer från hur vi har fostrats.
Hon säger, kvinnor har lärt sig att uthärda, män har fått skapa en egen plats där han inte behöver ingå i gruppens normer.
Jag tänker ofta på det här sättet: De normer som skapar problem hos oss vuxna utifrån att vi är av olika kön måste härledas till hur vi fostrar barn.
Om vi blir till som subjekt i en grupp. Vad kan vi på förskolan förändra i vårt bemötande till barn som inte gör att flickor tränas i att uthärda. Hur får flickors ilska plats? På vilket sätt behöver vi arbeta för att barn i egenskap av pojkar inte ska behöva skapa sina egna pojkiga "rum" utan känna en gemenskap med alla?
Men när sker det här egentligen? I det lilla, i vardagliga handlingar, i mellanrum mellan aktiviteter och i dessa.Vi behöver vi ha blicken på varje barn i gruppen i relation till hela gruppen. Vad och hur fostrar vi genom det utrymme vi ger barnen? Vad gör vi med barn som upprepat anser sig ha rätt till utrymme och med dem som i tysthet står tillbaka och uthärdar?